Jag råkade komma förbi Stortorget och till min stora besvikelse upptäcka, att där Stadshotellet hade legat, var det nu bara en enda stor grusplan bakom ett byggstängsel. Några bodar stod staplade på ena halvan av Storgatan. Mitt på grusplanen stod det en schaktmaskin och några bilar. Verktyg och bräder låg kringströdda och några arbetare stod vid en av bilarna.
−  Varför i hela fridens dar har ni rivit Stadshotellet?
−  Åh, den gamla byggnaden var varken ändamålsenlig eller vacker! Ingen modern kalmarbesökare ville väl bo i det där gamla rucklet?

Hur kunde något sådant bara vara möjligt i början av vårt millennium. Hade verkligen inte stadens styrande lärt något av den rivningsvåg, som drog fram i slutet av förra seklet. Här såg vi ännu ett övergrepp mot den äldre bebyggelsen mitt i stans allra känsligaste område. Räckte det inte med Domus-komplexet, som tog död på Berggrens hörna och den småskaliga bebyggelsen i den delen av kvarteret. Eller Malmen, som berövades några av Kalmars mest spännande kvarter vid Skvallertorget, Nybrogatan och Södra Malmgatan. Tänk vilken attraktion det området kunde ha varit idag, om man restaurerat det varligt istället för att riva!  Tänk också på vad det kunde ha blivit av kvarteren vid Norra Långgatan och Fiskaregatan. Allt var inte så dåligt att de fanns anledning att riva av den anledningen.

−  Då skall det byggas ett nytt hotell här nu?
−  Ja, det ska bli nåt sjuvåningskomplex istället.
−  Hur ska det se ut?
−  Det vet vi faktiskt inte. Ritningarna är visst inte riktigt klara ännu. Men det får ju inte kosta för mycket, så antagligen blir det väl nån fyrkantig betonglåda ...

Yrvaket gnuggar jag ögonen och sätter mej upp i sängen. Drar slutligen en suck av lättnad i förhoppningen att Stadshotellet vid Stortorget i Kalmar ligger kvar på sin plats och kanske får göra det ännu under många år.

Varför jag fick denna mardröm är det inte lätt att veta. Och varför just Stadshotellet?
Antagligen var det den rika korrespondensen kring äldre kalmarmiljöer och minnen därifrån, som satte fart på det undermedvetnas fantastiska fantasivärld. För det har handlat bland annat om de stora administrativa bunkrarna på Malmen, de trista varuhusen på Kvarnholmen och de miljöer som fanns där tidigare.
Nå, mardrömmen var inte sann, även om den kändes så verklig att jag fick dålig smak i munnen en lång stund efter. Nu får vi väl hoppas att förnuft, pietet och inte minst en krympande penningpung, sätter stopp för fler massakrer på känsliga områden och byggnader i Staden.
Då inte minst Stadshotellet.