|
Måndag, 27 juli 1998. Det blev ett rafflande sökande efter den största enen. Skulle vi hitta den? Vi startade från Kristinehamn för att först ta oss till Degerfors. Halva vägen på en smal, krokig grusväg. Det är något charmerande med att åka på sådana vägar. Man kommer i omedelbar närhet av landskapet. Vägen är inte ett djupt, brett och onaturligt sår i landskapet, utan blir istället en del av det. Gustaf, som vi gästar i Kristinehamn, hade läst en bok om Sällsamheter vid Vättern. Där fanns en notis om ett eneträd i det nordöstra området vid Vättern. Det skulle enligt boken vara omkring 2000 år gammalt. Gustaf hade senare även träffat en person, som kunde berätta att han sett enen, men det var för några år sedan. Då var den mest en rishög. Vi for vidare från Degerfors, söderut mot Askersund via Svartå och Laxå. Ett litet upphåll vid sjön Toften, för att sträcka på benen och beundra utsikten. Vädret var mulet på morgonen men klarnade alltmer. Nu var det riktigt sommarvarmt med blå himmel och små ulliga moln. Innan vi for till Kristinehamn, sökte jag på Internet efter den största enen. På en hemsida, som en amatör lagt in - han samlar tydligen på rekordträd - fann jag en liten notis, med en mycket svårtydd vägbeskrivning. (se: http://www.dataphone.se/~ncteknik/stora_traed.html). Den gav en vink om att trädet skulle finnas strax norr om Medevi. Efter att ha passerat mellan Laxsjöarna, kom vi ganska raskt till Askersund, där vi tog av söderut mot Medevi. Vi passerade över den nya bron över Stora Hammarsundet – fri segelhöjd 22 meter, vilket innebär en fantastisk utsikt över arkipelagen mellan Askersund och Vättern. Men vi hade ett mål med vår resa, så vi jäktade vidare och var efter ett tag framme vid avtagsvägen till Medevi. Spaning inleddes efter något som kunde antyda något om en en. Ingenting, inte minsta gnutta av någon enbuske fanns att upptäcka. Vi parkerade bilen vid Medevi Brunn och frågade oss fram. I receptionen visste den unga flickan inget om någon en, men hon försvann in i bakgrunden för att rådfråga någon mer erfaren kollega. Tillbaka efter en stund: Jo, den finns här i parken! Jag fick en karta och hon markerade ut platsen. ”Här ungefär!” Lite konfunderade vandrade vi ned mellan husen i brunnsanläggningen. Rundade slutligen vandrarhemmet och tog av mot den delen av parken vi fått utpekad. Men vi såg inte någon en. Det fanns däremot en hel del andra intressanta växter och träd. Gustaf, som varit trädgårdsmästare, guidade oss sakkunnigt, trots sin synskada. Medan vi stod och beundrade en gammal alm, kom en dam gående med en labradortik i band. Hon märkte vårt intresse för träden i parken och frågade oss, om vi var botanister. Jag frågade henne, om hon var särskilt bekant med miljön här. Jo, hon hade bott här om somrarna i många år och guidade t.o.m. ibland. Kände hon till enen? ”Men den finns inte här! Här tror jag inte att det finns någon en alls!” Vi fick en bra vägbeskrivning. Kör ut på den nya vägen. Ta av mot Askersund. Kör några km tills ni kommer till ett varningsmärke för döva. Stanna vid busshållplatsen därefter. Till vänster går en liten väg ned till ett hus. Gå ned där och passera huset. Där skall enen finnas, om den finns kvar. ”Om den finns kvar?”, replikerade jag. ”När jag var där sist, för fyra år sedan, var den bara en rishög. Jag tror knappt att den var vid liv ens.” Klockan hade hunnit bli närmare två, och vi kände att vi behövde något att äta. På området finns ett värdshus, som vi besökte. Det blev stekt spätta med remouladsås. En mycket välsmakande måltid i en lika stimulerande miljö. Och det var inte dyrt heller. Vi åt och njöt av stillheten på värdshuset. Vädret var varmt och det var riktig sommar. Efter maten var vi färdiga att ge oss av till enen. Vi körde efter beskrivningen. För att inte missa platsen, måste jag köra sakta och det blev fort en kö av bilar bakom. Jag fick köra åt sidan några gånger, för att släppa förbi alla jäktande turister, som var ute för att slå nya hastighetsrekord, att skryta med när de kom hem (om de kom hem). Då är det bäst att hålla sig undan. När vi trodde att vi missat varningsskylten för döva, dök den äntligen upp. Vi ställde bilen vid busshållplatsen och gav oss förväntansfullt in på den lilla vägen. Där låg ett litet hus med en tysk bil utanför. Vi gick först ned på den ena sidan. Ingen enbuske – inte ens en rishög. Så gick vi tillbaka och förbi huset ned på den andra sidan. Samma sak. Tyvärr hade nog rishögen varit död så länge att man rensat bort den. Koppartavlan, som skulle berätta om enens tvåtusenåriga historia, fanns kanske på väggen inne i huset, där tyskarna firade sin semestervecka. Men av enen fanns det intet spår. Det var då vi bestämde oss för att göra en avstickare till Kina istället. För i mitt sökande på Internet hade jag, vid den exotiska staden Askersund, nämligen hittat en trädgård, inspirerad av kinesisk trädgårdskonst. Stora skyltar visade f. ö. vägen. Parken är anlagd inne i ett gammalt stenbrott. En fantastisk upplevelse! Dammar och små vattendrag med små varvbroar av trä. Många växter. Bl.a. blommade lotusblomman ute på en liten ö i en av dammarna. En fantastisk upplevelse bara det. Vi strosade runt länge. Det medhavda kaffet intog vi senare nere på kajen, vid vattnet i gästhamnen i Askersund. Givetvis hamnar jag i samspråk med en cyklist, som slagit sig ned en bit ifrån. Han var född i Algutsrum på Öland. Uppväxt på Sandås i Kalmar och utbildad till bokbindare hos Br Nybloms Bokbinderi. Algutsrums kyrka, som jag tydligt kunde se från mitt pojkrumsfönster på Ängö i Kalmar. På Sandås låg min första arbetsplats, där jag tjänstgjorde som kontorsbud och ofta skickades till Nybloms Bokbinderi, vid Norra Långgatan, med bokföring och protokoll, som skulle bindas in. Min cyklande och tillfällige vän hade sedan flyttat till Motala, där den andre brodern Nyblom blivit arbetsledare vid ett bokbinderi. Slutade till sist med pension, som papperskonservator vid Länsmuseet i Linköping. Världen är ganska liten – även i Askersund. |