Ölandshamnen

Ett minne från Ölandshamnen

Här glider "Fyran" in i Ölandshamnen från Gamla hamnbassängen. Man hör det svaga tomgångsljudet och porlandet från bogvattnet. Hon skall strax lägga till vid sidan av "Trean" inne vid Ölandsbron. Maskintelegrafen skall plinga och motorljudet höjas. Det skall knirka och knarra från färjeläget. När landgången hissats ned och förtöjt henne, skall motorljudet tystna igen för att istället avlösas av slamret från metalluckorna på landgången, när bilarna en och en kör i land.

Ölandshamnen i slutet av 1950-talet.

Det här blev tidigt en av mina "lekplatser". Jag minns hur det begav sig första gången. Jag var inte så värst gammal när jag i mitten av 1940-talet drog iväg med Per, en av grannarnas pojkar i samma ålder. Vi bodde båda på Lagmansgatan och jag hade väl varit med föräldrarna på cykeltur några dagar tidigare och tittat på Kungens vagn. Det var Gustav V:s egen järnvägsvagn som stod parkerad nere vid Ölandshamnen. Sådana sevärdheter fanns det naturligtvis anledning att återvända till.

Per hade en 25-öring på fickan. För den skulle han köpa en fiol. Jag hade vaga begrepp om var man köpte sådana, men litade nog på att han hade försänkningar. Första anhalten på vägen mot fiolbutiken och Kungens vagn blev av naturliga skäl Fredriksskansbron. Där tävlade vi om vem som kunde luta sig längst ut över räcket, tills hans investeringskapital långsamt råkade singla ned mot den dyiga bottnen i kanalen.

När vi sedan kom till Stortorget skildes våra vägar. Han hade börjat få hemlängtan. Om det var för att fiolköpet gått om intet eller bara blev så, minns jag inte så här långt efteråt. Men för mig hade äventyret inte ens börjat, så jag övergav Per.

Från barnsadeln på Fars cykel hade jag lärt mig att hitta under de cykelturer som flitigt företogs i Staden. Så ganska snart var jag framme vid Kungens vagn vid Ölandshamnen. Den var ljusblå och stod uppställd där under den kungliga familjens vistelse på Solliden. Det hände just inte så mycket vid vagnens parkeringsplats, så intresset riktades istället snabbt mot lastbilarna och körslorna framför Margarinfabriken.

Runt Vedgårdsholmens yttre löpte en träbrygga som kaj. Mellan plankorna blänkte det smutsiga hamnvattnet. Träskutorna gnisslade mot bryggorna och allt doftade av tjära. Det var en organisk miljö som idag tyvärr har gått förlorad. För en liten grabb i sina bästa år var det en spännande plats att vistas på. Kraftiga karlar med svettiga men vänligt inställda ansikten, sprang i långa rader med säckar på ryggen, ur skutornas lastrum och in i magasinens hemlighetsfulla mörker.

Ingen hade väl hunnit sakna mig där hemma förrän Per återkom, sittande på pakethållaren bakom en bastant cyklande poliskonstapel. Var jag blev funnen den gången, har jag hunnit förtränga. Men det var varken första eller sista gången jag företog upptäcksfärder på egen hand.

(Ett av många kalmarminnen.)